OS till Grönköping?

IA:s krönikör Lars Liljegren funderar i denna krönika om OS inte kanske borde förläggas till Grönköping?        

Foto: Grönköpings Veckoblad

Min första reaktion på nyheten var att 1 april kom väldigt tidigt.

”Om Sverige söker vinter-OS 2026 kommer en del av tävlingarna sannolikt att genomföras i utlandet. Sveriges olympiska kommitté (SOK) siktar på att placera bob, rodel och skeleton i Lettland.”

Så beskrev SOK:s planer den 29 december. Ett ”svenskt” OS 2026 skulle kunna vara utspritt över Stockholm, Falun, Åre och Lettland. Avståndet mellan Stockholm och Åre är 52 mil fågelvägen, mellan Stockholm och Riga 45 mil, om man är fågel och flyger närmaste vägen, dessutom ett hav som skiljer städerna och länderna.

Min andra reflektion var att lämna ett förslag till mer koncentrerade spel. Utförsåkningen borde arrangeras på Gökmassivet i Grönköping. Där finns också Gökmassivets konferenscentrum med konferensvärdinnan Agneta Palmodin, 27. Gästerna borde vara i trygga händer. Tyvärr skulle det gå ut över Åre.

Håll fast vid den olympiska tanken!

Låt oss nu ägna stunden till allvar. Det var Stockholms Idrottsförbund, där jag var ordförande på den tiden, som tillsammans med en bred samling av Stockholms politiker, startade arbetet med att göra en ansökan inför OS 2004.

Då fanns det en stark lokal och regional förankring för projektet, även om den inte visade sig vara tillräcklig. Då fanns också ett över blockgränserna samlande politiskt ledarskap.

Låt oss ta det från början.

I antikens Grekland samlades unga män till olympiska spel. En vapenvila garanterade ofta deltagare och åskådare fri lejd. Denna bakgrund var viktig för baron de Coubertin, som grundade de moderna olympiska spelen 1896.

De olympiska spelen ska vara en fest i fredens tecken, där världens ungdom samlas till en tävling på samma plats men också till en gemenskap, oberoende av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller politisk uppfattning. Vi hittar flera bilder från historien.

Historiska ögonblick

I Berlin 1936 tog det 10,3 sekunder för rasismens idé att ramla samman. Så lång tid behövde den svarte sprintern Jesse Owens för att vinna 100-metersloppet, till Hitlers obeskrivliga besvikelse. Av bara farten vann Owens också 200 meter, längd och stafett fyra gånger 100 meter framför ögonen på diktatorn.

Abebe Bikila sprang barfota in i världens hjärtan i Rom 1960. En helt ny kontinent välkomnades till den olympiska gemenskapen.

Eller minns ni när John Carlos och Tommie Smith höjde sina nävar med svarta handskar på prispallen i Mexico City 1968.

Och kom ihåg när Cathy Freeman, aboriginflickan och symbolen för ursprungsbefolkningens revansch, tände elden vid OS i Sydney 2000. På sina späda axlar bar hon därefter under många dagar den egna befolkningens och en hel världs förväntningar. Och hon lyckades. Efter guldloppet på 400 meter satt hon smågråtande på innerplan och lyssnade, när hela stadion kokade av glädje, men också av vädjanden om förlåtelse och försoning.

Så mycket mer pengar

Det är koncentrationen av all idrott till en plats som är den olympiska tankens kärna. Att IOC sedan något år gör allt för att få andra stater än diktaturer att ta på sig värdskapet genom kraftigt höjda ersättningar och möjligheter att arrangera spelen i flera länder samtidigt bör väl knappast vara en anledning för seriösa svenska idrottsledare att kasta idealen överbord. Enklaste lösningen är i så fall att världens vinteridrottsförbund lägger VM under samma tid, på olika platser och kallar det OS. Så praktiskt det kunde bli.

Att vara kritisk till utspridda spel är inte att vara konservativ. Det är att värna de olympiska idealen. Ta det lite konkret.

Nu diskuterar Nordkoreas diktator, om han ska skicka aktiva idrottare till OS i Sydkorea om en månad. Det är naturligtvis en stor triumf för IOC. Men symboliken hade varit betydligt svagare, om Nordkoreas idrottare istället skulle ha åkt till Japan, för att åka bob i ”OS i Sydkorea”. Meningen var väl att de skulle träffa varandra, och att världen skulle se, att de gjorde det.

Kan utspridda spel vinna?

En annan fråga, vid sidan av de olympiska idealen, är vilka möjligheter vi har att få spelen, om de är alltför utspridda. Det kan ju inte uteslutas att något demokratiskt land kommer att tävla med oss framöver.

Under kampanjen för att få OS till Falun 1992 blev avståndet mellan Falun och Åre, där de alpina grenarna skulle arrangeras, ett allt viktigare argument emot Falun. Besvikelsen och ilskan ökade också, när det senare visade sig att Albertville, som fick spelen vid IOC-sessionen 1986, spred ut dem ”i hela Savoyen”, istället för att genomföra spelen så som ansökningen lade fast.

Stockholms utredning om möjligheterna att arrangera OS visar, att det är ekonomiskt försvarbart, sedan IOC bestämt sig för att pumpa in drygt 7 miljarder kronor till den stad som ställer upp som värd för vinter-OS 2026.

Det är egentligen fantastiskt att politiker i Stockholm, tämligen ointresserade och okunniga om idrott, med de ekonomiska förutsättningarna ska få företrädare för svensk idrott att på allvar diskutera en ansökan långt vid sidan av de olympiska idealen.

Mitt råd till valda idrottsledare i landets överlägset största folkrörelse är följande: Sluta fjäska för politiker, vars okunnighet om idrott endast överträffas oviljan att lära sig något!

Är det någon som innerst inne tror, att Socialdemokraterna kan få med sig Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på en OS-ansökan, även om bobåkarna flyttar till Riga?

De partierna, utom Fi som inte fanns, gjorde så gott de kunde för att sänka Stockholms OS-kampanj på 90 - talet. Och det lyckades de ju med. Liberalerna är värda ett helt eget kapitel. 1966 motionerade partiet i kommunfullmäktige om att Stockholm borde söka vinter - OS. Och strax före valet 1991 skröt fritidsborgarrådet Lennart Rydberg (Fp) om sitt förslag om att Stockholm borde söka sommar-OS. Liberalerna framstår, konstigt nog, som diktatorernas främsta medlöpare i kampen om OS.

Att sprida spelen till Stockholm, Falun och Åre är illa nog, både för den olympiska tanken om samlade spel och för möjligheterna att få dem, om fler än diktaturer söker framöver. Det borde ledande politiker både i landet och i de aktuella städerna förstå. Både Falun och Åre har dåliga erfarenheter av kampanjer för utspridda spel och borde dra slutsatser av detta.

Därmed inte sagt att allt borde vara i Stockholm.

Det är inte ekonomin, miljöhänsyn eller något annat utan det politiska ledarskapet samt viljan och förmågan att göra breda politiska överenskommelser som är det allvarligaste bekymret. Och det gäller ju inte endast olympiska spel.

Stockholms, och landet som helhet, har en del att lära av stadsrådet Joel Eriksson (s) i Grönköping. Jag är övertygad om att han, med bred politisk samling, hade klarat av att också få helt samlade spel till Grönköping.

Lars Liljegren

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Satsningen mot allsvenskan har varit dyr för Helsingborgs IF. Så dyr att klubben inte har betalat hyran för hemmaarenan Olympia sedan ett halvår. Skulden är på 1,7 miljoner kronor. HIF och staden har kommit överens om att klubben ska börja avbetala skulden i januari 2019.

Flera Premier League-klubbar fejkar sina publiksiffror avslöjar BBC, som har granskat samtliga PL-klubbar genom att jämföra klubbarnas officiella publiksiffra med den som polis och myndigheter har rapporterat.

 Som mest har en publiksiffra ”ökat” med upp till 12 000 åskådare den gångna säsongen. 

Idrotten och dess anhängare än rätt bra att ha i de mest skiftande lägen. Här är ytterligare ett exempel. 2 000 ungdomar städar Sveriges stränder på Strandens Dag.  Ungdomar och ledare från totalt 100 idrottsföreningar över hela landet ger sig ut för att städa totalt 300 kilometer strand- och kuststräckor, från Piteå i norr till Ystad i söder. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Missnöjet har jästi svensk innebandy. Det har till och med gått rykten om  att vissa föreningar vill starta en ny kommersiell liga . Föreningen Svenska Superligan, FSSL, har kallat alla elitföreningar till ett möte måndagen den 17:e september.

 ATG har slutit ett partneravtal med TVG som är USA:s största tv-nätverk för trav- och galoppsport.. Det innebär att 45 miljoner amerikanska tv-hushåll fårmöjligheten att spela på ATG:s produkter. 

Anna Brolin, 38, känner att hon är nära gränsen för vad kroppen orkar. Under det senaste har hon synts i program efter program. TV4-ledningen har belastatat henne hårt, men nu säger hon från. Eller rättare sagt, läkaren gör det.

– Jag hoppas verkligen att jag har dragit bromsen i tid, säger Anna Brolin.

Landslagsspelare och skyttekungar säljs, men det kanske mest anmärkningsvärda klubbytet är omskrivet med mindre bokstäver och mindre pengar. Ändå är det en mycket, mycket betydelsefull spelare i. Det gäller en 36-årig dominant som är Janne Anderssons favoritspelare..