Sverige

Men var är du och idrotten på väg?

Inom något år är Sveriges partiella sport-BNP cirka 100 miljarder svenska kronor per år motsvarande 120 000 årsarbeten. Samtidigt är världens motsvarande sport-BNP cirka 10 000 miljarder svenska kronor, det vill säga vår marknadsandel av all sport i världen är omkring 1 procent. I denna BNP ingår konsumtion av all utrustning, media, resor, upplevelser och deltagande inom sport samt drift och investeringar i sport, 

Vart är all denna sport på väg i Sverige?  Efter vinter-OS och nu under alla slutspel i Sverige som allt TV-rapporteras i en mängd TV-kanaler börjar jag och många andra känna mättnad av att titta på. På riktigt. Skall utbudet fortsätta så här? Kommer problemen vi ser att öka? Och vi konsumenter, vill vi titta på allt mer sport eller vill vi vara mer av utövare. Skall offentliga aktörer fortsätta att investera och subventionera för tävlingsidrott och därmed undergräva privata investerares inklusive klubbarnas incitament att satsa och äga evenemang och anläggningar?

Aldrig så nära ett svenskt OS

IOK vill att vi söker OS, den tolkningen är enkel. När IOK-basen Thomas Bach besöker Åre idag är det en tydlig signal om att IOK gärna ser Stockholm som värd för OS 2026. 

Sen är det inte han ensam som bestämmer men IOK behöver OS-värdar där man slipper diskussioner om korruption, övergrepp på mänskliga rättigheter, bristande demokrati, slöseri med skattemedel.

Stockholm fyller alla de kraven.

Blir en plusaffär

Alla belackare som haft åsikter om att det inte går att få OS med alpint i Åre, backhoppning i Falun och nu på IOKs indikation, Rodel i Riga, har haft fel. Det vet vi nu.

Stjärnlöst – inte chanslöst

Vägen mot VM: Nyss var det jul – snart är det fotbolls-VM. Herregud vad tiden går.

Våren dröjer men igår kröp Janne Andersson fram ur snön som en vintergäck och tryckte lite försiktigt på VM-knappen. Ett kärt återseende efter fyra månader. Det är märkligt vad trygg man känner sig i hans sällskap.

Jag följde presskonferensen som man numera med lätthet gör via datorn och när Janne öppnar munnen och presenterar en trupp så känns det som att vi har ett landslag som åker till Ryssland i sommar för att minsann ta för sig och kliva fram ett steg. Han ingjuter hopp och man hoppas att det inte är bedrägligt.

Man blir ju inte lika trygg när man tittar ut över fotbolls-Europa och följer de spelare som han får hålla tillgodo med. Det är inte någon kill-your-darlings-situation direkt. Snarare lite Kajsa Vargskt ”man tager vad man haver.”

Den svenska tjejrevolutionen

Sju guld – sex silver – ett brons.

Sett till det metalliska värdet Sveriges bästa vinter-OS genom tiderna.

Tack vare tjejrevolutionen. Initierad av utförsfenomenet Pernilla Wiberg i början av 90-talet, stadfäst på olympisk nivå nu i sydkoreanska PyeongChang.

Under 65 år hade endast fem kvinnor tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj. Pernilla Wiberg blev den sjätte när hon belönades för VM-guld 1991. Hon var först med att säga att utbildning och familj fick vänta, hon skulle bli bäst i världen, hon skulle göra idrotten till sitt yrke, sin försörjning. Det fick ett symbolvärde, hon gav kvinnorna plats och status som professionella idrottare. Hon var den svenska idrottens svar på Ellen Key och Emmeline Pankhurst.

OS till Grönköping?

IA:s krönikör Lars Liljegren funderar i denna krönika om OS inte kanske borde förläggas till Grönköping?        

Min första reaktion på nyheten var att 1 april kom väldigt tidigt.

”Om Sverige söker vinter-OS 2026 kommer en del av tävlingarna sannolikt att genomföras i utlandet. Sveriges olympiska kommitté (SOK) siktar på att placera bob, rodel och skeleton i Lettland.”

Så beskrev SOK:s planer den 29 december. Ett ”svenskt” OS 2026 skulle kunna vara utspritt över Stockholm, Falun, Åre och Lettland. Avståndet mellan Stockholm och Åre är 52 mil fågelvägen, mellan Stockholm och Riga 45 mil, om man är fågel och flyger närmaste vägen, dessutom ett hav som skiljer städerna och länderna.

Vardagens ledare får inte plats!

Så har svallvågorna efter senaste beslutet om Svenska Dagbladets guldmedalj ebbat ut. Bragdmedaljen är vid många utnämningar inte realiserbar. Men Henrik Men den stora frågan är - varför skymfas den svenske idrottsledaren i Bragdnämnden? Ingen svensk idrottsledare anses nämligen hålla måttet att ingå där!, anser Curt Einarsson.

 

Det blir mycket tydligt ett år som borde ha satt den svenske idrottsledaren i centrum.

Läs ordförande Daniel Kindberg och tränaren Graham Potter i Östersunds FK, från i stort sett ingenstans till att få möta klassiska Arsenal i Europaslutspel.

Läs fotbollens förbundskapten Jan Andersson till VM-slutspel, utan nya, stora internationella spelare.

Eller SHL:s serieledare, Växjö Lakers Anders Öhman, räddare, grundare och sportchefen Henrik Evertsson (nu inne på sitt trettonde år i klubben) designade mästarlag snabbare än snabbast.

Ingen omöjlig uppgift

Vi lever i en annan tid nu, med en ljusare syn på livet och ett växande hopp. Vad fotbollen beträffar alltså. Vi har ju Janne Andersson och hans spinndoktor Peter Wettergren, ett nygammalt frimodigt landslag med nya idéer och bättre stabilitet. Därför; det här kan säkert gå, skriver Åke  Stolt.

Sverige kan nog slå både Mexiko och Sydkorea och den tredje motståndaren i gruppen är inte ens värd att nämna. Tyskland - som ju alltid går vidare. Det var väl lottningsledaren i Kreml i går, Englands gamle fine striker Gary Lineker, som en gång sa; fotbolls-VM är 32 lag som spelar under en månad och Tyskland är alltid kvar till slutet.

Tyskland är det lag som passar Sverige sämst. Ja, statistiken visar väl att Tyskland passar illa för alla lag. Tyskarna ville ”vi” helst slippa men en andraplats duger.

Det fulsnyggaste jag sett

Det har talats om ett värde på 100 miljoner. Till och med Svenska Handelskammaren har sett ett samband mellan spel i fotbolls-VM och ökad export, betonar Åke Stolt.

Men inne i omklädningsrummet, efter Bragden på San Siro samlades det svenska landslaget runt tröja nummer 13, Jakob Johanssons, tog och skickade en bild och lät på så vis matchhjälten få en glimt av glädjen där han låg med sitt sargade knä på ett sjukhus i Milano.

Så pengastinn, stor och yvig kan fotbollen vara, men också så innerlig och kärleksfull.

Det var en av de vackraste bilder jag sett efter en prestation som nog var det fulsnyggaste jag skådat.

Det är långt ifrån över

Hoppa inte högt ännu. Stå stilla i byxorna. Det kommer att blåsa och nittio minuter är en ofantlig lång tid om man väntar på en högst oväntad belöning på klassiska San Siro i Milano. Särskilt om det skulle råka slinka in en italiensk boll bakom Robin Olsen i målet.

Men så här långt, just precis nu och över helgen kan vi glädjas och innerligt hoppas att de här två gedigna fotbollsarbetarna från mullrik jord i Halland och Östergötland, jag menar Janne Andersson och hans assistent Peter Wettergren, får åka till Ryssland nästa år med sitt landslag. Det skulle i så fall vara en enorm fotbollsbragd.

Italien missar aldrig ett VM

Vi vet hur det är med England; landet har inte varit världsmästare i fotboll sedan 1966 men inför alla mästerskap är det som att de tror sig vara bäst i världen.

 

Det är Italien som Janne Anderssons landslag skall ta sig an och besegra om Sverige vill spela VM i Ryssland nästa år.

En sak vet vi; Italien är ett av de mest svårslagna lagen i fotbollshistorien. Men, precis som England; det är inte samma glans över Italien nu som förr, vare sig i ligan eller landslaget.

Det var aningen bättre när Cannavaro var bäst på planen och laget vann VM 2006.

Jag skrev en gång, i en krönika om nationalkaraktärerna i fotbollsvärlden: